Orrar och deras speciella habitat, där lågt växande buskar ofta fungerar som skydd och bo, utövade en särskild lockelse på Bruno Liljefors. Han återkom flera gånger till motiv med orrar, ensamma eller i olika gruppkonstellationer, men varje skildring har ett unikt tilltal. I denna akvarell, Orrpar i snö, har Liljefors återgivit fåglarna i ett vinterlandskap. Akvarellen är utförd i grisaille-teknik, det vill säga målad endast med svart och grått i olika valörer samt vitt med varierande täckningsgrad. Genom den valda tekniken åstadkommer konstnären en extra effektfull kontrast mellan hanens mörka, kompakta kroppsvolym och den ljusa bakgrunden, samtidigt som honans spräckliga fjäderdräkt på ett naturligt sätt smälter ihop med grenverket i det omgivande buskaget.

Intresset för ljus och atmosfär är genomgående drag i Wahlbergs landskapsmålningar. Särskilt sysselsatte han sig med de intrikata och komplicerade problem som bjuds då konstnären väljer sin angreppspunkt så att landskapet ses i starkt motljus. I fonden kring fästningen har han använt breda penseldrag i ett mer summariskt framställningssätt i syfte att återge ljusets formupplösande effekt. Här kan man troligen spåra påverkan av neoimpressionisternas ivrigt engagerade analys av ljusets verkningar och deras metoder för ljusets återgivande i måleriet. Wahlberg har vetat att ta vara på de måleriska potentialer Marstrand erbjöd även under vinterhalvåret. Metoden att innefatta en liten strandremsa i förgrunden, vilket ger betraktaren intrycket av att stå rakt på stranden, var ett beprövat grepp hos konstnären. Likväl förblir ljuset det verksamma ämnet i Wahlbergs bilder, och effekten av det ursprungliga synintrycket är föredömligt gestaltat.

I den entydigt idylliska Julstämning är beståndsdelarna noga komponerade.  Akvarellen är en utmärkt representant för Roland Svenssons kvicka iakttagelseförmåga och rationella bildförståelse. Kulturlandskapets boningshus i klara färger står inbäddade i tjock, dämpande snö under en låg sol. Tystnad råder, endast vinden talar när den strömmar över det frusna sundet. Ingen mänsklig aktivitet anas, sånär som på enstaka spår i snön. Bortom klipporna breder havsisen ut sig i klangfulla nyanser av djupblå, turkos och vit. Plasten är östra Möja, närmare bestämt Ramsmora, som är den by där Roland Svensson först lärde känna Stockholms skärgård. Med distinkta och beundransvärt säkert tecknade linjer har Svensson gestaltat det genuina känsloläge som präglar nejden när harmonisk julstämning råder. Utförandet är både ömsint och förtroligt; Svenssons affektion inför motivet är påtaglig. På så vis återger Julstämning många fler värden än de rent konstnärliga, vilket turligt nog är en av bildkonstens främsta förtjänster.