Sven X:et Erixson (1899–1970)

X:et Er­ix­sons verk­li­ga ta­lang låg i för­må­gan att se, och att genom må­le­ri­et och skulp­tu­ren ut­tryc­ka den enkla verk­lig­he­tens ri­ke­dom. Med stor in­ner­lig­het och en igen­känn­bar in­ti­mi­tet må­la­de han vad som låg när­mast till hands. X:et kan inte en­kelt in­ord­nas i någon sär­skild stil eller konst­rikt­ning. Hans konst­när­skap sträc­ker sig över ett långt och pro­duk­tivt liv under vil­ket han prö­va­de flera olika ut­tryck.
    Som konst­när gick han den långa vägen och bör­ja­de som lär­ling hos en må­lar­mäs­ta­re i upp­väx­tor­ten Tumba, för att där­ef­ter fort­sät­ta som de­ko­ra­tions­må­la­re vid Tek­nis­ka af­ton­sko­lan och med stu­di­er vid Konsta­ka­de­mi­en. Hans pro­duk­tion kän­ne­teck­nas av en spon­tan och li­del­se­full stil i en ly­san­de ko­lo­rit. X:ets må­le­ri pend­lar mel­lan en häf­tig, när­mast hän­syns­lös ut­trycks­vil­ja och sköra ly­ris­ka stil­drag.